För lite mer än sexton år sedan var jag världens lyckligaste nästan fem-åring. Brorsans katt Mirran födde kattungar och jag skulle få välja en av dem som skulle bli min alldeles egna. Jag valde den bästa! Han hade ett tecken i pannan som liknade en pil och snabb som en pil var han med så Pilen fick han heta.

Från fösta början var Pilen en väldigt bestämd och envis liten kisse. Mamma sa till mig "Välj vilken av dem som helst, bara den inte är långhårig!" Självklart bestämde sig kissen för att bli det. Många hade nog sagt att det kunde ju inte han bestämma men jo, Pilen var Pilen och ville han bli långhårig så blev han det.

 

 

Pilen var den som bestämde i huset. Han var den som alltid var först på matfatet och de andra katterna fick snällt vänta på sin tur. Ville man gosa med honom så gick det bra bara han var den som tog intiativet till det. Han hade makten över alla.

Jag var så stolt över min fina katt som trots sitt lite aggressiva humör var den absolut bästa jag visste. Ingen i världen kunde ta den första platsen från honom!



Han fick stå ut med mycket det lilla livet. Vi kastrerade honom. Han virade in sig själv i fisklina och fick sövas för att få bort den för att senare samma dag nästan äta upp ett fiskedrag.Dagen då vi flyttade till Malaysia svek vi Pilen. I tre år fick han bo hos främlingar vilket han i början självklart avskydde. Men efter några försök att leta sig hem insåg han att det vara bara att anpassa sig till detta nya liv.
Jag glömmer aldrig den dagen vi fick ta hem Pilen och mamma Mirran till Steg. Direkt intog de sina gamla favoritplatser och efter en stund var det som de tre åren aldrig hänt. Det var skönt efter att känna i flera år hur man lämnat dem.

När Mirran dog blev Pilen helt plötsligt ensam katt i huset vilket han aldrig varit. Ett tag gick han och letade efter Mirran men ganska snabbt så vande han sig vid att vara den enda att få all uppmärksamhet och mat. Efter det gick det inte att ta in ett annat djur i huset. Det var Pilens och någon annan var minsann inte välkommen. Han gillade att vara den ståtliga stiliga katten som alla gäster tyckte var så fin. Och han visste att han var det!

Temperamentet ärvde Pilen från sin mamma. Jag kan inte ens försöka räkna de gånger jag och mamma försökt få bort de klumpar som bildats i hans päls och någon kommit in i köket och frågat om vi misshandlade honom. När det var dags att klippas lät det som att man helt plötsligt fått en väldigt arg bebis i huset. Det krävdes två människor. En utrustad med sax och en med tjocktröja. Rivmärken blev en självklarhet.

Flytten till både Norge och Australien var jobbig. Katter går inte att hålla kontakt med om man inte är där de är. Människor går iallafall att prata med. Vi försökte via Skype men kissen tyckte mamma var knäpp som ville att han skulle se på datorskärmen. Man fick helt enkelt ta vara på de stunder man hade när man var hemma. Det vill säga de stunder som inte gick åt till att återfå omtycke efter att man lämnat honom.

Pilen var en av de vackraste katter jag träffat. Han hade sin envisa och lite aggressiva personlighet (som skrämde främlingar till att inte gå för nära honom) men bara man visste hur han ville ha det så var han världens mysigaste katt. Han var en del av familjen. Så mycket mer än bara ett husdjur.

Vi fick äran att ha Pilen i sexton hela år innan hans hjärta inte orkade med mer. För två veckor sedan sa han godnatt för en sista gång och lämnade oss. Det är skönt att veta att han inte behöver lida längre.

Kvar hos oss nu är alla minnen. Vi skrattar åt alla gånger han klöst oss och saknar alla mysiga stunder vi haft tillsammans. Minnen som alltid kommer att finnas kvar.


Sov gott Pilen
Jag glömmer dig aldrig!
Du var det finaste jag någonsin haft.