Jag tror jag håller på att bli galen just nu. Mina känslor varierar som aldrig förut och jag mår dåligt och bra om vartannat. Jag går från att ena stunden ha en extrem hemlängtan och se fram emot att flytta hem till att sedan nästan börja gråta då jag tänker på att jag vet inte när Melbourne och jag kommer att ses igen. Nästa stund njuter jag av tillvaron och bara älskar livet för att lite senare hata att Christoffer är så långt borta (fast det gör jag ju i och för sig alltid). Jag älskar jobbet. Jag hatar jobbet. Plugga är kul. Plugga är skit. Jag kommer aldrig få ett jobb. Det löser sig alltid. And so on...

 

Jag hoppas att allt känns lite lättare när jag fått mina tentor ur vägen nästa vecka.

 

/psykLina