Det känns som det var igår mamma ringde mig och berättade att han var på väg. Tiden har gått så otroligt snabbt och Henry har redan blivit så stor! Gå själv kan han tydligen nu till och med (stolt, STOLT fadder!).
Snart är det bara en månad kvar till jag kan krama honom igen. Tyvärr är han nog mindre intresserad av det nu när han kan upptäcka världen helt själv som han vill men lite tvångskramar kommer det att bli vare sig han vill det eller inte!
Håller tummarna för att han inte glömt mig helt när jag kommer hem igen. Det kommer ju trots allt ha gått fem månader sedan vi sågs sist.  Men jag hoppas på det bästa. Annars blir det bara att göra sitt allra bästa med att försöka charma honom på nytt.

Hoppas ni får en fin ett-årsdag där hemma. Jag längtar efter er!