Christoffer och jag började i princip vårt förhållande på distans. Norge-Australien. Under det året hatade jag människor som klagade över att de inte skulle få träffa sin pojkvän på någon vecka. Jag tyckte inte de hade något att klaga över. Nu har vi varit sambos i ett och ett halvt år och jag har utvecklats till att vara en av de jag hatade för något år sedan. Det är märkligt hur saker kan ändras. Men självklart vänjer man ju sig vid att träffa varandra hela tiden och då kan någon vecka plötsligt kännas hur lång som helst.

Idag åkte Christoffer till flygplatsen för att åka "hem" till Wien. Vi ses igen nästa söndag. Ändå började jag gråta. Det är bara så konstigt när han inte är här. Nu ligger jag helt själv i sängen och funderar på hur fasen jag ska lyckas somna. Det är min första natt ensam i den här lägenheten och även fast jag tycker att det kan vara skönt att vara själv ibland föredrar jag att veta att någon snart kommer hem. Men det är väl bra att vara ifrån varandra lite med antar jag. Man uppskattar varandra så mycket mer.

För övrigt så har Chris inte ens lämnat flygplatsen i Melbourne än. För dem som inte hört så har det varit kaos i flygtrafiken här i några dagar på grund av vulkanutbrottet i Chile. Planet skulle ha lyft runt halv elva och klockan är nu halv ett. Jobbigt att han bara hade kunnat stanna hemma två timmar till. Hoppas det löser sig snart iallafall!