Jag har aldrig sett mig själv som en person som skulle vara bra på eller ens klara av att ha ett distansförhållande. Jag är allt för beroende av närhet. När jag då tänkt på distansförhållande har det varit att personen skulle ha bott i en annan stad i Sverige som man kunde åka och hälsa på bara över helgen om man ville.
Nu sitter jag här i Norge och har ett distansförhållande med någon i Australien. AUSTRALIEN! Jag frågar mig själv hur det egentligen gick till. Hur kunde jag gå med på sådan galenhet? Det kommer jag nog aldrig rikitgt att förstå. Fast egentligen vet man ju innerst inne att är det rätt så är det värt det.

Men jag kan absolut inte säga att det är någon dans på rosor. Nej, det jag gör nu är nog bland det jobbigaste jag gjort någon gång. Samtidigt som jag vet att det kommer att vara värt det i slutänden.
Under de sex (snart 7!) långa veckor som gått sedan jag blev lämnad kvar här själv har det rullat en hel del tårar ner för mina kinder. Eller ja, mest har de nog sprutat. Det är som att en del av mig är borta.
Trots alla samtal nästan varje dag blir det inte samma sak. Det är näst intill omöjligt att kunna ha ett ordentligt förhållande via telefon och skype. Men man får försöka så gott det går. Vi vet båda två att det kommer att vara värt det till slut. Att vara så långt ifrån varandra har fått oss att inse hur bra vi är för varandra och det här kommer att föra oss närmare. Jag tror att avstånd kan få människor att komma närmare varandra. Det vill säga avstånd till en viss gräns.

Den här helgen har varit lite extra jobbig för min del. Chris har ju firat sin tjugonde födelsedag. Att inte kunnat vara där för att fira den med honom har kännts otroligt tråkigt. Men som tur är så har hans bror varit där och firat den med honom så han har inte varit helt utan någon iallafall. Det är jag glad för! Men jag önskar fortfarande att jag kunnat vara där och firat honom. Men tyvärr funkar inte hela det här att komma över helgen. Det skulle ta mig en hel helg att bara åka dit och vända. Kanske jag skulle gjort det och sprungit ut en snabbis och gett en födelsedagspuss. Det hade blivit en dyr sådan men hade egentligen varit värt det.

Saknaden är otroligt stor just nu. Jag önskar det här med kärlek och känslor vore lätt. Men så är det tyvärr inte. Man måste kämpa för det mesta här i livet.

Jag har frågat mig själv om det här är ett slöseri med tid. Ett slöseri med mina känslor. Men nej. Det är det absolut inte för jag vet att jag kan vara helt ärlig när jag säger att jag aldrig mött någon så bra som Christoffer. Han får mig att skratta och han kan trösta mig när jag är ledsen. Han finns alltid där för mig och vill mitt bästa.
Jag har hittat någon speciell.