Idag gav mamma och jag oss ut på en springtur. Jag var otroligt opeppad på att ta mig ut och springa men vi hade ju bestämt så det vara bara att ge sig iväg. När vi väl kommit iväg kändes det som att jag aldrig blev trött. När mamma började springa hemmåt så bestämde jag mig för att ta en runda till och insåg ganska snabbt att jag kanske skulle nå mitt mål att någon gång lyckas springa en mil. Jag uppnådde inte bara målet utan klarade det på precis under en timme vilket jag är sjukt nöjd över. Nu hoppas jag att nästa löprunda går lika bra!

 

Long time huh?!

Tröttnade på att skriva då jag kom hem och helt plötsligt träffade jag de jag egentligen skrev bloggen för lite oftare. Då kändes det som att de som ville ha koll på mig hade det utan hjälp av bloggen. Men nu har jag börjat känna hur lusten att skriva kommit krypande. Jag tycker helt enkelt om att kunna skriva av mig lite och tänkte att jag kan ju lika gärna fortsätta även om jag kanske inte har så mycket spännande att skriva om.

 

Livet känns ungefär som att det är på paus just nu. Jag går mest och stampar på en punkt med en blandning av förvirring och likgiltighet. Det är svårt att bli vuxen. Men det är väl ingen som någonsin sagt att det skulle vara enkelt.